På min arbetsplats hade vi en man som var placerad för att arbetsträna efter att ha gått igenom behandling för sitt alkholberoende. Han var oerhört skicklig i sitt yrke, och han var en fantastisk person, men han hade haft det mycket jobbigt pga sitt alkholberoende. Några månader efter det att han kom till oss, så började han tala om att skaffa hund.

Jag avrådde. Jag tyckte det var för tidigt, och att han behövde längre tid för att lära sig hantera sitt nyktra liv, men andra i omgivningen "hejade på". En morgon, på hösten 2000 kom han till jobbet med världens sötaste lilla schäferflicka i famnen.

Jag blev förståss helt såld på underverket. Hon var verkligen ljuvlig och husse var så stolt över sin lilla flicka.

Det gick bra i 3 månader, så kom julen. Det blev som för så många alkholberoende en jobbig period, och husse gick in i missbruk igen. Jag åkte till bostaden och tog ut den lilla sötnosen 4 gånger om dagen, hon var ännu inte helt rumsren,

Efter någon vecka återgick livet till det "normala", och vi fick nytt hopp.

Tyvärr kom perioderna allt oftare och fram emot sommaren, blev det tal om behandlingshem. Problemet var Salka, var skulle hon vara. Jag svarade att, självklart tar vi hand om Salka under den 3 månader som ar den uppmätta tiden.

Vi fick en fin sommar med Salka. Vi var på semester till Norge. Hon älskade att bada och att åka bil. Hon var så söt och väckte uppmärksamhet överallt. I september 2001 fyllde hon ett år och husse var fortfarande borta, men vi var och hälsade på hos honom.

I oktober kom husse hem igen. Lycklig och glad kam han direkt till oss och hämtade hem sin lilla flicka som var överlycklig att åter få se husse. Det gick 3 dagar sen var allt lika illa igen! Det blev faktiskt ännu värre och jag hämtade Salka så hon skulle få lugn och ro.

Husse blev så sjuk i sitt beroende att han till slut blev omhändertagen och fick veta att han skulle tillbringa 6 månader till i behandling. Det var sorgligt, men det fanns ingen annan utväg just då.

Salka var nu drygt ett år och jag ansåg att nu måste hon få en "fast" tillflykt. Jag sa till Salkas husse att nu måste vi bestämma hur det ska bli. Antingen ska Salka få ett nytt hem på landet hos någon som kan ge henne ett gott hem, eller så får vi adoptera henne och hon stannar hos oss permanent.

Vi hade haft hund tidigare när barnen var små och vi bodde på landet. Vi hade då en underbar lekfull och vildsint boxerkille som blev 10 år, och vi hade en ljuvlig liten tjej, Welsh Springer spaniel som blev 13 år, så vi var inte helt nya som hundägare. Trots allt var det många frågor. Vi hade flyttat till stans centrum och bodde i lägenhet, min man hade blivit pensionär och vi hade inga barn hemma längre. Om vi tänkt skaffa en hund till någon gång så var det inte nu och framför allt inte stor krävande schäfer.

Vi bestämde dock att Salkas husse fick avgöra hur det skulle bli. Han valde oss!!

Så blev vi då Salkas matte o husse på riktigt! Så här 9 år senare är vi glada för det. Vi har haft mycket roligt med henne. Hon är oerhört glad, lekfull, glad i barnbarnen och social med människor - - men - -  hon skäller på nästan allt som är fyrbent, mest på de små vita hundarna. Vi har inte lyckats där, tyvärr! Trots att vi försökt med alla tricks, men men men med vissa går det jättebra och då kan de leka och ha kul tillsammans.

Hon har verkligen varit min pensionerade mans bihang. De syns tillsammans överallt. Min man pratar i vi-form. "Vi" tar bilen och hämtar Dig, "vi" ska bara åka o handla först, vi har varit o tvättat bilen osv.

Salka är anpassningsbar och lättsam att sköta, så när som på pälsfällningen som är förfärlig.

Hon sover länge om morgnarna om vi är trötta och lata.

Hon har hur mycket energi som helst då det gäller att springa och leka,

Hon älskar att åka bil och bo i stugor på campingplatser.

Hon äslkar att bada och simma ute i det fria.

Hon hatar att bada och duscha i badkaret, men så fort  vi säger att hon ska bada så springer hon iväg glatt och hoppar i badkaret, men så snart duschen kommer på försöker hon gå ur igen.

Hon hatar kloklippning, men säger jag att vi ska klippa springer hon o lägger sig på sängen där vi brukar sitta och lägger fram tassarna, men så snart jag tar i tassen försöker hon ta sig därifrån.

Det är en stor flicka vi har, hon väger 40 kg trots att hon inte är tjock. Man kan tro när man ser henne i full pälsskrud att hon är tjock, men när fällningen är över ser hon smal och ynklig ut.

Så till sist. Ni undrar förståss hur det gick för Salkas förste husse? Jo det har gått så bra. Han har levt drogfritt nu sedan 2002. Han är åter aktiv i sitt yrke som fysioterapeut och han är en av stans bästa. Jag och många med mig har fått hjälp många gånger att klara livet lite bättre. Vi är tacksamma till honom för förtroendet vi fick då han gav oss det finaste han ägde.

Salka har verkligen berikat vårt liv, en mer underbarar sambo hade vi inte kunnat få.

 Tisdagen den 5 julli 2011 fick Salka somna in.

En kär familjemedlem som gett oss så mycket glädje och kärlek har lämnat ett stort tomrum efter sig.

R.I.P.